Sista brevet

Sista brevet….

Sex år har gått sedan jag började undervisa er. Ni kom in i en mycket jobbig tid i mitt liv. Precis när jag skulle börja höstterminen hade jag fått beskedet att min bror fått cancer i hjärnan. När vi hade konserten på min femtioårsdag i Berwaldhallen så var han på sjukhus. Det enda jag önskade mig som present var att han skulle bli frisk. Jag försökte i alla fall hålla en glad och positiv fasad uppe. Jag minns att de första veckorna var jag väldigt nervös för varje musiklektion. Jag hyste väldigt stor respekt för er och ert musikaliska kunnande. Dessutom var det väldigt varmt och jag blev svettig på ryggen och några av er frågade alltid varför jag hade en blöt fläck på ryggen? Ni frågade väldigt mycket. Varför hade jag en skrynklig skjorta? Varför hade jag inget hår längst upp på huvudet?

När jag skulle börja jobba på AF år 2000 visade det sig att en av mina elevers föräldrar var en gammal polare. Han ringde mig första veckan och sa: hur kan det här komma sig? Du sa att du aldrig mer skulle jobba i en skola! Och det hade jag sagt. 1984-87 arbetade jag i Gustav Vasaskolan (inte långt från AF). Det sista året hade jag så mycket sångjobb att jag kunde säga upp min tjänst på skolan. Jag var innerligt trött på kollegium, scheman, rastvakter, ordningsregler och annat som stod i vägen för konsten och MUSIKEN. Det är nämligen musik som jag brinner för och vill arbeta med. När jag hade sagt upp mig från skolan kände jag mig FRI! Fri att göra vad jag ville, fri att ta vilka jobb jag ville, fri att arbeta dag och natt om jag så ville. I början var jag jättefattig för det gick inte så bra.

Trots det kan jag inte komma ihåg att jag saknade pengar en endaste gång. Det kändes som jag var rik. Jag hade också mycket tid. Jag var rik på tid. Och lycklig. Sen så gick det väldigt bra och jag träffade min fru och fick två barn. Då var det helt plötsligt inte lika lätt att vara framgångsrik sångare, med jobb i andra städer, långa utlandsturnéer och borta alla kvällar. Så när min äldste son kommit in på AF och vi var där på nån informationsträff och jag träffade en kollega som frågade om jag inte kunde tänka mig att bli musiklärare igen så tänkte jag: varför inte? Jag gick till Allan Samuelsson och var med på en anställningsintervju. Efter den så ringde emellertid Allan upp mig och sa att jag inte höll måttet. De tyckte inte att jag kunde tillräckligt om kör.

Eftersom jag sjungit i radiokören i 16 år tyckte jag väl att det var lite konstigt, men så var det tydligen. Sen gick det två veckor och Allan ringde mig igen och sa att nu gick det bra. Dom kunde inte hitta någon annan. Det är mitt livs historia. Jag måste vara självlärd expert på att ge ett dåligt intryck: jag kom in (som elev) på AF på reservplats, kom in på Musikhögskolan på reservplats, började i radiokören som vikarie etc. Men trots att jag nästan alltid börjat som en av de sista kan jag nog säga att jag alltid slutat som en av de främsta. Jag blev alltså er musiklärare för att skolledningen inte kunde hitta någon annan. Också därför var jag väldigt nervös. Mina kolleger sa: du behöver inte göra några konserter, det räcker att du sjunger lite ur körprisma. Men det tänkte jag INTE göra. Resten är historia. Ni har gått ut som en av de bästa körgrupperna på AF någonsin och sjungit musik som i många fall ligger över gymnasiets svårighetsgrad. Ni är så speciella för mig för det är ni som först lyckats med mina stycken. Ni har förvandla ”tindra” till ert eget stycke. Ni har sett till att ”Time & Truth” och ”Min Dörr” växt upp och gått sin egen väg. Dessa stycken och många andra sjungs nu av många körer i många länder, tack vare er! Ni fick också vara slutpunkten i min gärning på AF. Tack för allt arbete ni lagt ned, och allt roligt jag fått vara med om tack vare er!

Ni har trott på mig och jag har varit övertygad om att ni fixar vadän jag skriver. Men det är inte det det handlar om. Jag har faktiskt inte tänkt: nu ska jag göra så svår musik som möjligt.

NEJ! Jag har bara velat visa MUSIK som jag tycker om. Riktig musik. Och att få uppleva känslan när allt sitter, allt flyter och tid och rum inte finns. När allt som finns bara är ett underbart nu. Jag kallar det att vara i zonen. Den som en gång kommit dit försöker alltid att komma dit igen. För en del kan det vara en religiös upplevelse, att vara de händer som ”rörde mig”. För mig är det ett tillstånd av intensiv lycka. Men för att nå dit måste man öva, öva och öva igen. Man når inte zonen genom att sjunga ”uti vår hage”. Vi har varit i zonen några gånger, jag hoppas att ni också känt det. Man behöver förstås inte sjunga körmusik för att befinna sig i zonen. Det är betydligt lättare med solosång eller jazz eller popgrupper. Eftersom man är så många i en kör så är det mycket som ska stämma innan man når fram. Men när man gör det.

När alla våra själar vibrerar samtidigt, när alla ställt in samma frekvens och när alla sinnen är öppnade. I det ögonblicket känns det som frågan om livets mening är onödig. Då är vi livets mening. Tillsammans.

Ett enda helt.

På vår väg framåt har jag felat många gånger. Valt fel stycke, prioriterat fel angående musikteori och spelat fel på pianot tusentals gånger. Ibland blir det så tokigt att jag blir nervös för att spela fel och spelar fel just därför.

Många gånger kunde jag ha varit bättre förberedd. Allt som vi sjungit har inte gått lysande. Allting jag gjort har inte varit genomtänkt bra. Självklart är det jag som bär ansvaret för det. Med Gosskören för några år sedan (innan ni börjat) så gjorde vi en dålig repetition. Det var en måndag, efter en konsert dagen innan. Fyra gossar var sjuka och sex kom inte, kanske var de trötta efter konserten. Vi var alltså tio man kort. Femtio meter bort stod en dirigent med ryggen mot barnen och viftade. Vi skulle repetera Mahlers åtta. Barnen har en massa små repliker, med långa, odefinierade pauser (det står bara ”tacet”). De flesta gångerna så glömde, eller visste inte gossarna var eller när de skulle sjunga. Det var fruktansvärt pinsamt, jag försökte sjunga så gott jag kunde med min falsett, men min falsett är ju inte strålande. I salen fanns ungefär 300 goda körsångare, cirka 200 kvinnor. Vem som helst av dem kunde resa sig och hjälpa gossarna (de hade mycket bättre noter), men så skedde inte. Det var som om det var meningen att barnen skulle plågas. Dagen efter blev jag uppringd av konserthuschefen, som var allvarligt bekymrad av denna händelse. Detta gällde alltså en repetition! Inte en orkesterrepetition utan en första repetition på Mahlers åtta! Själva konserten skötte gossarna med den äran. Jag har studerat in ett tjugotal verk med ungdomar, ni har varit med många av dem. På operan har jag studerat in mer än tjugo operor. Men ett rep gick inte så bra. Aldrig har någon nämnt mitt arbete i någon tidning, men denna dåliga repetition blev en halvsida i expressen och jag blev ”musikläraren som kan konsten att inte lära barn sjunga”. Gissa om jag blev bedrövad, ledsen och knäckt. Det är alltså allt som står skrivet i media om mig, efter mer än sexton år på Af, mer än 150 konserter, Tv, radio osv. Jag går till eftervärlden som en som inte kan lära barn att sjunga. Detta känns förstås fruktansvärt orättvist och man kan undra varför man ska lägga all sin kraft (det gör jag) på någonting som detta. Varför ska man ens försöka?

Hur ska man veta om det går om man inte försöker? Jag har försökt många gånger i mitt liv. Ibland har det gått åt skogen. Men de allra, allra flesta gångerna har det gått bra. Ibland trots dåliga förutsättningar. Tänk bara på ”Der Geist” I Adolf Fredriks kyrka. Genrepet gick fruktansvärt dåligt. Men vi fokuserade på konserten och kom igenom. Ett litet mirakel. Ni har med säkerhet gjort den bästa ”Der Geist” på AF genom tiderna och varför inte i hela världen? Hiitta en grupp 15-16åringar som kan sjunga detta stycke bättre än ni. Tror ni det går?

På nåt sätt tycker jag att det är bättre att sikta på den högsta tonen och missa än att inte försöka.

”Det är bättre att ha älskat

och förlorat allting

än att aldrig ha älskat”

Tennyson

”Det finns bara en slags framgång

att kunna leva sitt liv på sitt eget sätt”

Proust

Jag kommer att sakna er alla otroligt mycket. Hör gärna av er, tex om ni vill fortsätta sjunga med mig (jag har något kul på gång). Jag önskar er all lycka i era fortsatta liv (tro mig, ni har så mycket att se fram emot, livet blir bara bättre ju äldre man blir). Ge aldrig upp jakten på den högsta tonen, upphör inte med att försöka. Vi kommer att omvärdera varann många gånger på livets resa, men kom ihåg:

Vi var där. Tillsammans.

Pelle

Om ni vill nå mig: pelle@olofson.se eller messa på fb.

Geistliches Lied ett försök till översättning

Låt inte dig bli deprimerad av sorg
Var lugn, Det Gud kan förfoga över,
Var nöjd med det, Min vilja.
Varför oroa dig idag om imorgon?
Det finns en som styr allt
Han kommer att ge dig din del också.
Stå fast vid allt du åtar dig, Stå stadigt;
Vad Gud ger är och är känt för att vara bäst.
Amen.

Paul Fleming (1609-1640)

Oroen icke eder för morgondagen. Lev idag! (Pelle-ordspråk)

Låtar från konserthuset på youtube

Stemning

https://youtu.be/C5vLk3DrHhg

 

Kung Liljekonvalje

https://youtu.be/re1KzcpNoCA

 

Sicut cervus

https://youtu.be/UvolQuK1HBI

 

Heroes

https://youtu.be/eun7WAAH1yc

 

Wade

https://youtu.be/MnuKD7mHUSg

 

Geistliches lied

https://youtu.be/Gf0XQE9vrSY

 

Advance Democracy

https://youtu.be/7UK6KKCfQkw

 

Järnets förbannelse

https://youtu.be/_A28LQZA5M4

 

 

Förklädd Gud

https://youtu.be/MiVdyTZMly4

 

Sommarpsalm

https://youtu.be/N2a14UiUnZE

Enjoy! 

Sista dagarna 9F

Vad gäller de sista dagarna?

Torsdag:

Slöjdsalen öppen 08:15-10:30 för de som inte är klara.

Övriga samlas 09:00 i sal 408 för någon gemensam aktivitet.

Beroende på väder så går vi antingen till Vasaparken eller Hagaparken för picnic vid kl 11, så ta med egen lunch(sista matsäcken på AF!). Vi kommer sluta vid 13. Vid hällregn får vi vara kvar på skolan.

Fredag:

Samling på gården inför marschen till Kyrkan kl 09:25.

09:35 marscherar vi.

Avslutningen är kl 10:00. Eleverna har fått en föräldrabiljett var. Inget insläpp när eleverna marscherar in.

Efter avslutningen samlas vi i klassrum 408 för lite fika och betygsutdelning och en avslutningskram.

 

Postad i 9F

Fanbärare till avslutning

Hej!

Tack för att jag fick vara med på festen, det var jättekul!

På avslutningen behövs två fanbärare från varje klass, och jag har i min nåd utsett

Jonte & Wilma i 9e och Johannes & Sophia i 9f

Ni fyra ska vara på expeditionen (hos Lena Sköld) på onsdag 7/6 kl 12.30, där ni får vidare instruktioner.

Ett ärofullt uppdrag.

På fredag efter avslutningen så lägger jag upp mitt sista brev till er. Det är lite råd inför livet som väntar osv.

Vi ses alla på onsdag!

Pelle

Text till programmet

Hej!

Vi har haft texter från elever med i programmet i avslutningskonserten tidigare.

Vi vill gärna ha det i år med. Kan ni som vill, skicka en text till mig pelle.olofson@stockholm.se eller pelle@olofson.se

Senast onsdag!

En kort text om tiden på AF

Så här skrev eleverna i förra omgången (som exempel)

Det är en stämning man andas på en plats man kan. Där det vandrar människor man kan – även om man inte känner dem allihop. Man känner ändå, på något sätt, med dem.

Ja det är lukter, känslor, många hundra ljud, som ryms mellan AF:s höga väggar;

aldrig känns det som om man är ensam om intrycken. Man delar allt det där med denna stora, brokiga skara – till känslorna och alla ljud.

Själv är man en av alla delkällor.

I det stora huset som krympte med åren, och som man nu hittar i som i sin egen ficka, har vi uthärdat och njutit sex år av våra liv tillsammans.

(Sex år känns som tio gånger så mycket för en sextonåring kan jag berätta för dig som glömt.)

Hade vi gråtit och skrattat lika mycket på en annan plats? Ja, förmodligen. Men troligen av andra skäl.

Formats har vi av allt vi upplevt. Det är kanske unik kunskap vi går ut AF med.

Jag tänker på en av människans viktigaste egenskaper: att kunna samarbeta.

Genom musiken och körsången får vi elever uppleva en väldigt speciell sorts samarbete. Alla kan känna sitt eget stora värde och alla har ambitionen att uppnå ett lyckat resultat. Men vi får också möjligheten att känna med varandra samtidigt.

Vi lyssnar till vår egen röst och varandras röster. Respekterar bådadera.

Det här går upp för mig nu när jag nu sätter mig ned och funderar. Förr eller senare kommer den kunskapen att berika allas våra liv. Det tror jag verkligen.

I nian går timmarna som i en cirkel: betygshetsen är enorm och pressen hård, detta på grund av sex musiklektioner som ligger inknölade i veckoschemat. Men det som trots allt ändå räddar en från all provångest är dessa körtimmar som ju i sin tur har orsakat pressen.

Det låter ganska ironiskt och komiskt så här, men ärligt talat är det faktiskt ett fungerande cirkelsystem…!

Om det handlar om en ond eller god cirkel får vi väl veta nu…

Önskar härlig konsertupplevelse!

 

Augusta Kling i 9F

 

För 6 år sedan inte så långt bort härifrån fanns det 60 barn och en musiklärare. Musikläraren Pelle hade en uppgift, att skapa musik. Med hjälp av dessa barn skulle han under 6 år lyckas. Då i början var vi kanske inte de bästa, men Pelle trodde på oss. Han pekade på niorna och sa: Så bra kommer ni också bli.

Fastän skolan inte har varit det roligaste i våra liv har vi alltid haft musiken där. Från fyran till nian har det alltid funnits en lektion där man inte behövde skriva uppsatser och man behövde inte tänka på grupparbeten utan man kunde sjunga. Vi gjorde vårt bästa under de lektionerna.

Allt vi har upplevt under dessa år, allt från konserter i aulan till luciatåget i globen. Jag ångrar inget av detta och det kommer att följa med mig hela livet. Vi har sjungit musik av och med stora tonsättare. Det finns inget annat sätt jag skulle ha velat spendera dessa 6 år.

6 år…

Vi har sjungit tillsammans i 6 år. Det har hänt så mycket under åren. Vi har haft många konserter, vissa var kanske inte de bästa, men det fanns de konserter som var riktigt bra.  Det har tagit lång tid, men nu är vi här. Vi kan stolta säga att vi är niorna som vi en gång ville bli.

 

Den här konserten har en stor innebörd för oss. Det är den sista konserten vi alla kommer sjunga tillsammans. Även fast den kanske inte betyder samma sak för er hoppas jag att ni njuter av vår sång.

 

Toi toi!

 

Ludwig Schreither 9E

 

Läxa i svenska 16/5

Hej 9F!
Till imorgon, tisdag, se ”Hej litteraturen!” om din litteraturepok (om du inte redan gjort det) och repetera vad som kan kännetecknar din epok och vilka författare som verkade under den tiden.
Hälsningar
Carolina